Andorra dag 1 & 2 – bagagekaos, bergsvägar och första intrycken

När 40-årsdagen firades med en resa till Paris tillsammans med våra BFFs kändes det ganska självklart att nästa jämna födelsedag också skulle firas ordentligt. Den här gången föll valet på en skidresa då födelsedagsbarnet denna gång älskar skidåkning – och efter lite velande mellan Alperna (italienska sidan) och andra alternativ landade vi till slut i Andorra.

Ett ganska spontant val ändå. Men efter att ha snubblat över en artikel om det lilla landet, inklämt mellan stora berg, var vi fast.

Planeringen – när man inte åker skidor

Eftersom skidåkning inte riktigt är min grej började jag snabbt spåna på vad jag faktiskt ville göra under veckan. Svaret blev ganska tydligt: berg, utsikter och… stjärnor.

Idén om att testa astrofotografering dök upp, och plötsligt gick jag all in på att läsa om både Andorras sevärdheter och hur man fångar vintergatan på bild. (Spoiler: det är lättare att läsa om än att faktiskt göra 😅)

Resan till Andorra – allt började i kaos

Vi flög från Kastrup till Barcelona en lördag förmiddag. Eller ja… flög gjorde vi. Vårt bagage hade tydligen andra planer.

Redan vid incheckningen blev det rörigt. Istället för att lämna väskorna vid en disk fick vi dumpa dem hos vakter tillsammans med ett berg av andra väskor. Så här i efterhand kanske man skulle ställt någon följdfråga… men där och då var vi mest taggade på att komma iväg.

Och ja – mycket riktigt. När vi landade i Barcelona visade det sig att endast våra skidor hade kommit fram. Två av åtta väskor. Stabil start ändå.

Plan B: kreativa outfits och hyrbil

Efter att ha hämtat ut hyrbilarna hos Centauro Rent a Car var det bara att acceptera läget och improvisera. Vi stannade och köpte det mest nödvändiga – vilket resulterade i en ganska… kreativ mix av kläder.

Om man säger så här: det var inte vår mest stilrena vecka.
Men det funkade. Och det kunde definitivt varit värre.

Bilresan från Barcelona till Andorra

Trots förseningen rullade vi upp mot Andorra i mörkret – cirka 21 mil av bergsvägar. Och ja, den lilla bilen fick kämpa på vissa ställen.

Google Maps räddade oss, som vanligt. Däremot fick vi snabbt inse att mobildata i Andorra (utanför EU) inte är något man slösar med. Att navigera smart och planera sina stopp blev en sport i sig under veckan.

Hotellet i Encamp – familj på riktigt

Vi bodde på ett familjeägt hotell i Encamp – och när vi säger familjeägt, då menar vi verkligen familjeägt. “Mormor” satt i allrummet som om det vore hennes vardagsrum, och “hotelldirektören” förvarade sitt personliga apotek i en besticklåda i restaurangen.

Lite annorlunda? Ja.
Mysigt? Absolut.

Och läget var perfekt – både för skidåkarna och för mig som hellre utforskade på annat sätt.

Första dagen – shopping och stadspromenad i Andorra la Vella

Dag två började med ett mission: fixa fler nödvändigheter. Jag åkte till huvudstaden Andorra la Vella och hittade snabbt shoppingcentret Illa Carlemany – ett ställe vi skulle återvända till flera gånger under veckan.

Efter shoppingrundan passade jag på att beta av några av de sevärdheter jag markerat ut i förväg. Och det var här jag började förstå en sak:

• Antingen går du uppför
• Eller nerför
• Eller lite snett uppför

Platt mark? Nej, det verkar inte riktigt vara Andorras grej 😄

En annan sak: rondeller. Och konst. Gärna konst i rondeller.

Utflykt till Juberri – skulpturer och gigantiska händer

Nästa stopp blev byn Juberri, där jag hade hittat en minst sagt speciell plats: en trädgård fylld med skulpturer. Och ja – den levererade.

Här fanns allt från djur till enorma händer som bokstavligen håller i två tallar. Det var just de händerna som fångade mitt intresse från början, och de var precis lika häftiga i verkligheten.

Helt klart värt ett stopp om du gillar lite udda sevärdheter.

Snö, värme och (inte) använda snökedjor

En vecka innan vi kom hade det dumpat ner ungefär en meter snö i Andorra. Men klimatet är förvånansvärt milt, så snön försvinner snabbt i dalarna och stannar mest kvar i skidbackarna.

Det innebar också att mina farhågor kring snökedjor var helt i onödan. Jag hade sett framför mig hur jag skulle stå där vid vägkanten, i panik, och försöka lista ut hur man ens sätter på dem. Men nope.
Inte en enda gång behövde de användas.

Vilket jag är… ganska nöjd över.