Island dag 5
Dagen började i vanlig ordning runt 5. Även om en försöker vara tyst på en camping så är det nog jag som är den som väcker alla andra 😀 Efter frukost gav jag mig av.
Det tog mig några dagar att vänja mig vid vidderna och hur litet allting var i jämförelse med de stora bergen. Innan jag vande mig, eller jag vet inte om jag hann vänja mig helt, så kändes bergen så hotfulla på något vis. Jag såg normalstora hus och gårdar som var rätt stora men vid bergets fötter såg de pyttesmå ut och jag tyckte de var lite hotfulla mot huset. Väldigt surrealistiskt. En jäkligt jobbig men fascinerande känsla som jag funderade mycket på. Ja jag hade en hel del tid för mina inre tankar under denna resa.
Nåväl idag skulle jag besöka glaciären och gå en vandring till ett vattenfall men först en liten torvkyrka med intilliggande små hus. Väldigt igenvuxet men så jäkla söta de här husen är! Och jag är helt säker på att jag såg några Huldufólk vid husen. Japp jag pratade med dem 😀
Denna kyrka ligger i Nupsstadur.
Vad är det där? Vad är det där blåvita? Dimma? Nä det är glaciär! Ja jädrans när jag såg glaciären för första gången så började mina tårar trilla. Detta är mäktigt! Så mäktigt och så sorgligt på samma gång. Sorgligt för att de försvinner mer och mer de här jättarna.
Vatnajökull är Europas största glaciär, med en areal om 8 100 km2. Den är i huvudsak 400–600 meter tjock och som mest 950 m. Fattar ni?! Nästan 1 km djup som mest! Helt galet! Glaciärisen täcker ett antal berg, dalar och platåer. Den gömmer även en del aktiva vulkaner.
Och det jag såg var en glaciärtunga i området Skaftafell som heter Skeiðarárjökull och den första tungan en ser när en åker moturs som jag gjorde.
Jag hade bestämt mig för att vandra en kort promenad till fallet Svartifoss. Det var bara 1,8 km i uppförsbacke, en lätt och trevlig promenad. Ett fall på 20 meter. Men häftigast är ändå att fallet är omgivet av mörka basaltpelare, som gav upphov till namnet. Dessa basaltpelare har gett inspiration till bland annat Hallgrímskirkja. Island är fullt av dessa pelare i hexagoner.
Detta fall ligger även det i området Skaftafell och mellan 2 glaciärtungor.
Vädret var strålande sol och jag svettades ikapp med glaciären. Riktigt nära kommer en vid Svínafellsjökull så där stannade jag till och förundrades. Ja jag förundrades väldigt ofta dessa dagar.
I en liten by med typ 5 hus som heter Hof ligger ännu en liten torvkyrka som byggdes 1883 och är den yngsta torvkyrkan på Island. Där fascinerades jag av kullarna som gravarna bestod av.
När jag åkte vidare längs med Vatnajökull till nästa utsiktsplats Fjallsárlón började jag fundera på hur 17 jag kunde försvara min resa ur ett milöperspektiv. Där satt jag i en diselbil, själv, och åkte runt till det ena vackra stället efter det andra och bidrog till milöutsläpp genom framförallt både flyg och bil. När jag sedan klev ur bilen och satte mig på stranden blev det bara för mycket för mig. Jag brast och jag grät över hur allt detta en dag skulle vara borta och hur vi kunde förhindra det men istället åkte runt i diselbilar och fotograferade. Jag vet fortfarande inte hur jag ska försvara min resa ur en miljösynvinkel. För att komma ur och vidare i mina känslor körde jag drönaren en stund.
Sista glaciärstoppet var vid det lite mer turistiga Jökulsárlón. Det fanns ju en anledning till mängden av turister för det var et jäkligt häftigt ställe. En lugn glaciärsjö på ena sidan vägen och på andra sidan öppet hav med häftiga vågor och framförallt den svarta stranden med stora isblock på. Som diamanter låg de där. Kanske därför stranden heter Diamond Beach. Där stannade jag länge och fotade vågor och isblock och en säl som dök upp och ner hit och dit.
Jag fick dra mig därifrån för att åka vidare. Jag hade tänkt sova vid campingen vid Stokksnes denna natt för att fota stjärnorna men jädrans vad det blåste där så efter att ha fotat berget i dagsljus och konstaterat att det skulle vara hyfsat molnigt på natten så åkte jag tillbaka till samhället Höfn och sov på campingen där. Mellan två tallbuskar ställde jag mig för att få lite lä. Det hjälpte sådär men när jag väl kommit in i tältet och sovsäcken var det så skönt och alla dagens intryck fick mig att somna snabbt varje natt.
Men det här är fotona vid berget Vestrahorn i Stokksnes (tänk er vintergatan i beckmörker ovanför högra delen av berget… jäkligt snyggt men asch vad är väl vintergatan mot härlig go sömn istället för att kanske få syn på den mellan molnen…)
