Island dag 6 – regnbågsgator, varma bad och en ravin jag längtat efter

Det är inte överallt man får flyga med drönare. Och det isländska vädret var inte alltid särskilt samarbetsvilligt heller. Men den här morgonen började riktigt bra.

Jag körde en kort bit vidare moturs till Hvalnes Lighthouse och udden intill. Här var jag helt ensam en bra stund. Bara jag, tre får och den svarta stranden.

Att få flyga drönare över det karga landskapet, med havet på ena sidan och bergen på den andra, var en fantastisk start på dagen.

Jag skriver ofta att jag trivdes väldigt bra med att resa ensam och gärna lämnade en plats när fler människor började dyka upp. Men riktigt så var det inte alltid. Ibland uppskattade jag faktiskt sällskap också.

Jag drogs ofta till de amerikanska turisterna när jag kände för att prata lite. De är så duktiga på det där med kallprat – eller ”power-talks”, som jag brukar kalla det. Man går därifrån lite gladare än innan.

Men i längden trivdes jag ändå allra bäst i mitt eget sällskap.

Seyðisfjörður – via den roliga vägen

Nästa mål var den lilla orten Seyðisfjörður. Det finns 2 vägar dit, en som endast kan köras sommarhalvåret och en vinterväg. Och självklart tog jag sommarvägen – genvägen. Grusvägsgenvägen.

Uppför bergen. Snirkliga serpentiner. Ner igen. Och lagom tills vägen blev asfalt insåg jag att det faktiskt var samma väg där The Secret Life of Walter Mitty spelades in, när Walter susar nerför backen på sin longboard.

Den berömda regnbågsgatan

Väl nere vid fjorden ligger den lilla blå kyrkan Seyðisfjarðarkirkja, mest känd för den färgglada regnbågsgatan som leder fram till den.

Och här blev det nästan lite komiskt. Alla stod samlade längst ner på gatan och väntade. När gatan äntligen blev tom kastade sig alla fram med sina kameror. Jag också.

Hela proceduren hade förstås varit betydligt enklare om jag varit där klockan sex på morgonen… men man kan ju faktiskt inte vara överallt samtidigt.

Just när jag var där hade dessutom en buss med spansktalande turister anlänt, så vi delade tålmodigt på fototillfällena.

Social regel nummer ett…

När jag satte mig i bilen igen slog det mig. Jag luktade inte direkt nytvättad. Jag hade helt enkelt glömt socialiseringens regel nummer ett: Att duscha och använda deodorant. 😂

Det fick bli en spontan omväg till Vök Baths utanför Egilsstaðir.

På vägen dit passerade jag några färgglada betongblock som såg ut att vara byggda för selfies.

Jag tänkte: ”Hur svårt kan det vara att få en bild när jag hoppar ner från ett av dem?”

Efter några försök sa knäna ifrån ganska tydligt. Den bästa bilden blev därför… när jag stod helt stilla.

Och roligast av allt var nog att bilarna som körde förbi saktade ner för att se vad sjutton jag höll på med.

Vök – precis vad jag behövde

Vök blev en av resans mest oväntade favoriter. Jag, som normalt har väldigt svårt att bara sitta still, låg i de varma bassängerna i över en timme. Det är länge för att vara jag. De serverade te direkt ute i bassängerna, jag fick duscha ordentligt, tvätta håret och till och med föna det efteråt.

Man blir förvånansvärt lycklig av sådana där vardagliga saker när man bott några dagar i ett taktält. Samtidigt höll jag förstås ett öga på sjön. Kanske skulle jag få syn på Lagarfljótsormurinn, sjöodjuret som enligt legenden bor där och som till och med påstås ha filmats så sent som 2012. Tyvärr. Inte ens en liten svans.

Kvällen vid Stuðlagil Canyon

Dagens sista mål var Stuðlagil Canyon, där jag också skulle övernatta. Innan mörkret föll hann jag flyga lite med drönaren över ravinen. När jag var där i september var vattnet grågrönt av smältvatten. Besöker man ravinen mellan maj och augusti är vattnet istället nästan overkligt turkost. Jag visste det redan innan jag åkte, så jag blev inte besviken. Men visst… det där blå vattnet hade varit pricken över i.

Det är fortfarande förhållandevis lugnt med besökare här eftersom vägen dit fortfarande är lite av ett äventyr. För att få de bästa vyerna behöver man dessutom promenera en bit. Numera finns en ny trappa ner mot ravinen, vilket gör besöket både enklare och säkrare. Men de bilderna… de sparar jag till nästa inlägg, när jag visar hur Stuðlagil såg ut i morgonljuset innan jag fortsatte min resa runt Island.