Island dag 5 – det stora, det vackra och det som skaver

Dagen började som vanligt runt 05.

Hur tyst man än försöker vara på en camping känns det som att det alltid är jag som väcker alla andra 😀
Frukost, packa ihop – och vidare.

När allt känns… större än man är van vid

Det tog några dagar att vänja sig vid vidderna. Eller, jag vet inte om jag ens hann vänja mig.

Bergen kändes nästan hotfulla i början. Inte på ett farligt sätt, men på ett… överväldigande sätt. Jag såg gårdar och hus som egentligen var rätt stora, men vid foten av bergen såg de ut som små prickar. Som att de inte riktigt hörde hemma där.

En märklig känsla. Lite obehaglig, men samtidigt fascinerande och väckte stor förundran hos mig. Och ja – det blev en del tid till att tänka under den här resan.

Núpsstaður – torvhus och kanske… något mer

Första stoppet blev Núpsstaður.

En liten torvkyrka med omgivande hus, nästan helt uppslukade av naturen. Så där charmigt igenvuxet att det känns som att tiden stått still. Och ja… jag är ganska säker på att jag såg några Huldufólk där. Jag pratade lite med dem också. Helt rimligt ändå 😀

Första mötet med glaciären

Och så plötsligt… Där var den. Det där blåvita som först ser ut som dimma – men inte är det.

Glaciären.

När jag såg den för första gången började tårarna rinna. Det var så mäktigt. Och samtidigt så sorgligt.

Vatnajökull är Europas största glaciär, med en areal om 8 100 km2. Den är i huvudsak 400–600 meter tjock och som mest 950 m. Fattar ni?! Nästan 1 km djup som mest! Helt galet! Glaciärisen täcker ett antal berg, dalar och platåer. Den gömmer även en del aktiva vulkaner.

Det jag såg var glaciärtungan Skeiðarárjökull i området Skaftafell.

Och det går inte riktigt att ta in storleken. Inte förrän man står där. Och knappt då ens!

Svartifoss – basalt, linjer och en lugn vandring

Jag hade bestämt mig för en kort vandring till Svartifoss. 1,8 km uppför. Lagom start.

Själva vattenfallet är runt 20 meter högt, men det som gör det speciellt är omgivningen – de mörka basaltpelarna som ramar in fallet. De där sexkantiga formationerna som Island är fullt av. Och ja, det är härifrån inspirationen till Hallgrímskirkja kommer.

Detta fall ligger även det i området Skaftafell och mellan 2 glaciärtungor.

Svínafellsjökull – så nära det går

Jag stannade även vid Svínafellsjökull. Här kommer man riktigt nära.

Vädret var strålande sol och jag svettades ikapp med glaciären. Riktigt nära kommer en vid Svínafellsjökull så där stannade jag till och förundrades. Ja jag förundrades väldigt ofta dessa dagar.

Hof – ännu en torvkyrka

I lilla Hof (typ fem hus) ligger ännu en torvkyrka. Den byggdes 1883 och är den yngsta av sitt slag på Island. Det som fastnade mest här var gravarna – små kullar som nästan smälter in i landskapet.

Allt känns så… mjukt.

När det vackra blir för mycket

På väg vidare längs Vatnajökull, mot Fjallsárlón, kom tankarna. Hur försvarar man en sån här resa ur ett miljöperspektiv? Där satt jag. Ensam i en dieselbil. Körde från plats till plats. Flög hit. Och samtidigt stod jag där och fotograferade något som håller på att försvinna.

När jag väl stannade och satte mig vid vattnet blev det för mycket. Jag började gråta.

För att det är så vackert. Och för att det kanske inte alltid kommer vara det. Jag har fortfarande inget bra svar på den där frågan. Men för att komma vidare just där och då… så flög jag drönaren en stund.

Jökulsárlón & Diamond Beach – is och vågor

Sista glaciärstoppet: Jökulsárlón.

Mer turistigt, absolut. Men det finns en anledning. På ena sidan – en stilla glaciärsjö. På andra sidan vägen – havet. Och däremellan: svart sand med stora isblock som spolats upp. Som diamanter.

Det är svårt att inte fastna där. Jag blev kvar länge – fotade vågor, is och en säl som dök upp lite då och då.

Stokksnes – och ett beslut om sömn

Planen var att sova vid Stokksnes och fota stjärnorna. Men vinden… Alltså nej. Jag hann fota Vestrahorn i dagsljus, men insåg snabbt att natten skulle bli både blåsig och molnig. Så jag åkte vidare till Höfn istället.

Ställde bilen mellan två små träd för lite lä (det hjälpte sådär) och kröp in i tältet. Och ärligt? Sömnen vann. Visst – vintergatan över Vestrahorn hade varit fint. Men ibland är en varm sovsäck och en kropp som är helt slut ett ganska bra alternativ ändå.

Dagens rutt: