Island dag 7 – Islands mäktigaste vattenfall, kokande mark och en oväntad konsert

Börjar ni tröttna på min resedagbok än? 😄

Vi har faktiskt några dagar kvar.

Den här morgonen vaknade jag till frost på gräset och is på bilrutorna. Inne i sovsäcken var det däremot varmt och skönt. Det var egentligen bara nästippen som frös.

Campingen vid Stuðlagil Canyon var minst sagt enkel. Vi var fyra bilar där och det enda som fanns var en toalett.

Att stå ute och laga frukost eller diska i minusgrader lockade inte direkt, så jag flög en sväng med drönaren innan jag körde vidare.

Stuðlagil Canyon i morgonljus

Som jag skrev i förra inlägget är vattnet i ravinen nästan overkligt turkost under sommaren. När jag var här i september hade kraftverket längre upp släppt på vatten, vilket gjorde att det istället var grumligt.

Visst hade det varit vackrare med det blå vattnet. Men man kan ju faktiskt inte få allt. 😀

Hur tomt kan Island egentligen vara?

Hur långt tror ni att man kan köra på nordöstra Island en tidig torsdagsmorgon innan man möter en annan bil? Mitt rekord den här dagen blev en timme. Och det rekordet slog jag faktiskt några dagar senare med en och en halv timme. Under den första timmen såg jag bara några får.

När jag sedan svängde in på F-vägen mot den östra parkeringen vid Dettifoss försvann till och med fåren.

Blindhæð – de där skyltarna…

Jag älskade de isländska varningsskyltarna. För en som är två äpplen hög känns ju redan en vanlig backe som en ”blindhöjd”. Så när skyltarna verkligen varnade för Blindhæð tänkte jag mest: ”Japp… här ser jag definitivt ingenting.”

Jag var väldigt glad varje gång jag passerade en sådan backe utan att få möte.

Dettifoss – kraft på riktigt

Jag började vid den östra sidan av Dettifoss. Där var det ganska lugnt med besökare och man kommer riktigt nära vattenfallet. Stigarna är lite mer naturliga och det känns betydligt vildare.

Sedan blev jag nyfiken på utsikten från den västra sidan. Så det var bara att köra ungefär en timme runt tills det fanns en bro och sedan tillbaka på andra sidan. Var det värt det? Ja.

Vilken sida som är bäst är faktiskt svårt att säga. Den östra sidan känns mer dramatisk och lite mer äventyrlig. Den västra sidan har byggda utsiktsplattformar, är betydligt mer lättillgänglig och därför också mer välbesökt. Därifrån kan man dessutom promenera vidare till Selfoss.

Jag är väldigt glad att jag såg båda. Dettifoss blev nog det vattenfall som imponerade mest på mig under hela resan. 44 meter högt. En enorm vattenmassa. Och ett dån som känns i hela kroppen. Det går nästan inte att förstå kraften förrän man står där.

Vyn från östra sidan:

Vyn från västra sidan och därifrån kan en även besöka vettenfallet Selfoss (bild 2):

Krafla – där marken fortfarande lever

Nästa stopp blev Krafla. Här ligger en stor geotermisk anläggning och överallt steg ånga upp ur marken. Mitt i allt ligger den klarblå kratersjön Víti. Denna vulkan hade ett utbrott så sent som 1984.

Hverir – Islands mest illaluktande sevärdhet

Bara några kilometer bort ligger Hverir. Det första man lägger märke till?

Lukten. Ruttna ägg. Överallt.

Sedan ser man marken. Den kokar. Ryker. Puffar. Bubblar.

Det ser fullständigt overkligt ut, som om man hamnat på en annan planet. Det här var ett av de områden jag verkligen fastnade för.

Hverir och Myvatn ligger i ett aktivt vulkaniskt område. Mývatn bildades för cirka 2 300 år sedan av ett stort vulkanutbrott med basaltisk lava. Genom fortsatta explosioner på många olika platser bildades en grupp lavaformationer som liknar vulkankratrar. Efter en tid flöt lavan ut ur dessa, vilket medförde att en skog av stenpelare formades. Den största av dessa formationer kallas Dimmuborgir (och japp detta ställe kan en se flera gånger i serien Game of Thrones).

Kan ni gissa vilken serie denna grottan varit med i? Jaja jag anade att ni visste. Här var så hett! Hett efter Jon Snow och Ygritts möte… nädå, det var jäkligt varmt vatten så hela kameran immade igen 😀

Två timmars total kollaps

På eftermiddagen kom jag fram till Húsavík. Jag var så trött att jag checkade in på ett guesthouse. La mig på sängen. Och somnade direkt. Två timmar senare vaknade jag fortfarande med skorna på.

När jag hade vaknat efter 2 h var jag utsvulten och gick en runda i hamnen. Nynnade på låten Husavik och såg fram emot valsafarin dagen efter. När jag gick där i hamnen hörde jag hög musik, den kom från kyrkan och jag gick in. Där repade de till en konsert de skulle ha dagen efter. Det är sådana här minnen som är de finaste tycker jag. De där oväntade och egentligen rätt små och vardagliga men ja de finaste.

Och norrskenet då?

Kvällen innan hade det varit ett fantastiskt norrsken här. Alla pratade om det. Grönt. Lila. Rött. Hela himlen hade tydligen exploderat i färger. Och den här kvällen? Inte ett enda litet grönt streck. Typiskt.

Så jag laddade istället mina kamerabatterier… och mina egna. ❤️

Dagens bilrutt

You Might Also Like

Back to top