Island dag 8 – Valar, sjösjuka och Gudarnas vattenfall
Jag började dagen i ett ovanligt lugnt tempo. För att vara jag, alltså. Jag hade egentligen inte något inplanerat förrän klockan 10 och sedan 11.30, och eftersom jag ändå vaknar runt fem när jag är ute och reser blev det en stillsam morgonpromenad genom Husavík.
Det är något speciellt med att se en stad vakna. Fiskebåtarna lämnar hamnen, skolbarn går till skolan och människor börjar sin helt vanliga vardag. Samtidigt är jag där på mitt livs äventyr. Jag gillar den kontrasten.
Ett videosamtal från Island till förskolan
Klockan 10 var det dags för en telefondejt med barnen på förskolan där jag jobbade. Jag ville visa dem något riktigt häftigt från Island och därför gick jag till valmuseet i Husavík. Jag frågade i receptionen om det var okej att prata med barnen på högtalare inne på museet.
– Självklart! sa mannen i receptionen. ”Gå in till Big Blue.”
Och vilken wow-upplevelse det blev. Det enorma valskelettet imponerade lika mycket på mig som på barnen hemma i Sverige.
Museet var lagom stort, ungefär 30–60 minuter räcker för ett besök. Här finns mängder av valskelett och spännande fakta om de olika valarterna. Mest berörde berättelsen om späckhuggaren Keiko – valen från filmerna Rädda Willy. En fin men ganska sorglig historia.
Valsafari – min nära-döden-upplevelse
Sedan var det dags. En av de absolut största punkterna på min önskelista inför Islandresan var valsafari. Tänk om jag faktiskt skulle få se valar ute i det fria! Och ja… jag fick se valar. Två knölvalar.
De hoppade till och med lite. Men… Så här skrev jag på Facebook samma dag:
Idag har jag haft en nära-döden-upplevelse. I de andras ögon var båtturen säkert helt normal. De skulle nog säga: ”Lite blåsigt och vågigt, men vi kom ju iland.” Jag säger: NÄRA DÖDEN!
Jag vet att det låter dramatiskt, men just där och då var jag fullständigt övertygad om att båten skulle kasta mig överbord. Jag stod med kameran i ena handen och höll krampaktigt fast mig med den andra. Knogarna var kritvita. Någon bredvid mig utbrast glatt:
– Titta! Den vinkar åt oss!
Jag tänkte mest: – Den vinkar nog hejdå…
Två veckor senare, när jag hunnit smälta upplevelsen, känns det betydligt mindre dramatiskt. Minnet har blivit snällare, precis som det brukar bli. Och jag är faktiskt otroligt glad att jag gjorde turen.
Men…
Påminn mig gärna nästa gång om att äventyr på båt inte riktigt är min grej.
Goðafoss – Gudarnas vattenfall
När vi kom iland var jag både genomfrusen, hungrig och lite lätt sjösjuk. Jag hade knappt vågat röra mig under hela båtturen. En varm bil, full värme på fläkten och en liten biltur gjorde däremot underverk.
Nästa stopp blev Goðafoss – Gudarnas vattenfall.
Ett vattenfall som är ungefär 30 meter brett och 12 meter högt, och som fått sitt namn från den isländska historien när de gamla nordiska gudabilderna enligt sägnen kastades ner i fallet efter att Island blivit kristet omkring år 1000.
Jag kunde inte låta bli att testa två olika uttryck i fotograferingen. På den ena bilden använde jag lång slutartid, vilket gav vattnet ett mjukt och nästan drömlikt uttryck. På den andra valde jag kort slutartid och frös vattnets kraft. Samma vattenfall. Två helt olika känslor. Och det är precis det jag tycker är så roligt med fotografering.
Kvällen i Akureyri
När kvällen närmade sig körde jag vidare till Akureyri, Islands näst största stad.
Jag hann precis fram i lagom tid för att laga kvällsmat innan ännu en intensiv och fantastisk dag gick mot sitt slut.
Och även om valsafarin nästan tog knäcken på mig där och då, är det idag ett av de starkaste minnena från hela resan. Ibland blir de största upplevelserna inte riktigt som man tänkt sig – men de blir minnesvärda ändå.
