Andorra dag 4 – serpentinvägar, svindel och en lätt stressad bil

Att köra bil i Andorra är… en upplevelse. Med lutningar på runt 9% händer det mer än en gång att man får lägga i ettan och snällt tugga sig upp för serpentinvägarna. Och just denna dag, när jag nått toppen och började rulla neråt igen, bestämde sig bilen för att säga sitt:

Varningslampa för motortemperatur. Perfekt timing. “Vänta lite, jag ska bara rulla ner från 2200 meters höjd först…” 😅

Dagens plan – Canillo och två utvalda stopp

Tisdagens utflykt gick mot Canillo, där jag hade markerat ut två platser jag verkligen ville besöka.

Första stoppet: Santuari de Meritxell.

Santuari de Meritxell – modern kyrka med historia

Det här var inte en “vanlig” kyrka. Den ursprungliga kyrkan från 1200-talet förstördes i en brand 1972, och det som står där idag är en modern tolkning – med tydliga historiska spår kvar. Bland annat finns en bränd staty av Meritxell att se, vilket ger platsen en speciell känsla. Arkitekturen var verkligen något extra – stilrena valv, öppna ytor och en byggnad som både känns modern och historisk på samma gång. En sån plats där man stannar lite längre än man tänkt.

Vägarna – ett träningspass för vissa, bilkörning för andra

Vägen vidare mot nästa stopp bjöd på fler klassiska Andorra-vägar: smala, slingriga och utsikt efter varje kurva. Och små fickor längs vägen – perfekta för spontana fotostopp. Samtidigt passerade jag människor som joggade uppför. Och cyklister.

Här någonstans kände jag att: “Det är helt rimligt att jag sitter i bil och inte på en cykel.”

Många av de här vägarna används dessutom i Tour de France, så ja – respekt till dem som tar sig upp för egen maskin. Jag var trött bara av att titta på 😄

Mirador Roc del Quer – utsikt med pulsökning

Nästa stopp: Mirador Roc del Quer. En utsiktsplats som verkligen inte snålar på dramatiken. Här sticker en cirka 20 meter lång brygga rakt ut från berget – med glasgolv. Som tur var var stora delar av glaset täckt av snö. Jag behövde alltså inte se exakt hur långt ner det var. Vilket jag var helt okej med.

Men…

Det blåste. Och det svajade. Och där satt en staty av en man – helt lugn, avslappnad, dinglande med benen över kanten. Jag kände mig inte riktigt lika avslappnad.

Snarare:
“Gå lugnt. Andas. Titta inte ner. Varför gör jag det här frivilligt?” 😄

Men utsikten?
Helt klart värd det.

Tillbaka till verkligheten – och bilen igen

Efter lite väl mycket puls för en förmiddag satte jag mig i bilen igen. Och ja – där var den.
Varningslampan. Så det blev raka vägen ner från bergen och in på en mack för att fylla på kylarvätska. Inga större problem, men ändå ett litet moment av “det här var inte riktigt planerat”.

Eftermiddag i ett annat tempo – fokus på företaget

Den här dagen hade jag också planerat något helt annat än utflykter. Jag hade packat med material för att gå igenom mitt företag – analysera året som gått och fundera över riktningen framåt.

Vad vill jag göra mer av?
Vad ska få ta mindre plats?

Så efter en ganska äventyrlig förmiddag landade jag i ett lugnare tempo och ägnade eftermiddagen åt just det. En ganska fin kontrast ändå – från serpentinvägar och svindlande utsikter till reflektion och planering. (En planering som sedan slogs omkull p.g.a. pandemin, men planer hade jag).