Andorra dag 5 & 6 – skidfoto, nattäventyr och ett (modigt) försök till astrofoto

Efter några dagar på egen hand i bergen var det dags att joina resten av gänget – i skidbacken!

Förmiddag i Soldeu – snö, utsikter och kameran i högsta hugg

Den här förmiddagen hängde jag med till Soldeu, där skidåkarna fick sitt och jag fick mitt: fotografera. Snötäckta toppar, klar luft och härliga vyer gjorde det till en perfekt plats för både gruppbilder och actionbilder i backen. Och ja… det blev även några mer “opersonliga” bilder. Ni vet – såna där som bara skriker vykort från Alperna 😄

Astrofoto – planen som (nästan) höll

Ett av mina mål med resan var att testa astrofotografering. Och jag hade verkligen gjort min research:

• Kollat ut platser
• Läst på om vintergatan
• Planerat tider
• Insett att månen skulle störa lite
• Insett att vissa vägar var avstängda

Och så hade jag ju en liten detalj… Mitt stativ var på vift tillsammans med bagaget halva veckan. Perfekta förutsättningar med andra ord 😅 Men när stativet väl dök upp mitt i veckan bestämde jag mig: Nu kör jag.

Mitt i natten – modig på dagen, inte lika modig kl 03:00

Min plan var att ta mig tillbaka till platsen med skulpturen “Tempestat en una tassa de te”.

Tanken:
Skulpturen i förgrunden.
Stjärnhimlen bakom.
Perfekt bild.

Problemet? Vägen dit var avstängd. Och min briljanta idé tidigare under dagen var:
“Jag går de sista 600 meterna i djup snö.” Själv. I mörker. Med stup. Och… ja, hjärnan hann dra iväg till både lodjur och diverse andra skräckscenarion. När jag väl stod där kl 03:00 på natten var jag inte lika kaxig längre. Så jag gjorde det enda rimliga: Backade ur.

Plan B – parkering, stjärnor och reality check

Istället stannade jag på en parkering och testade att fota där. Och vet ni vad? Det gick… sådär.

• Månen lös starkt
• Det var lite molnigt
• Och vintergatan? Den gömde sig bakom ett berg

Så ja – det blev inte riktigt de där wow-bilderna jag hade sett framför mig. Men! Jag gjorde det. Mitt i natten. Själv i bergen.

Och bara det känns ändå som en liten vinst: Whoop whoop på den! 🙌 Och att stå där i totalt mörker från annat än naturens ljus, att höra den totala tystheten, jag hörde så mycket ljud där när allt annat var tyst. DET var en riktigt häftig upplevelse!

Och viktigast av allt – jag lärde mig att astrofoto är betydligt svårare än det ser ut. Det kräver planering, timing och… ganska mycket tålamod. Här är några av mina “inte helt perfekta men ändå stolta” bilder 😄

När tystnaden blir… lite för tyst

Efter ungefär en timme där uppe började något hända. Det blev för tyst. Alltså inte “mysigt tyst längre” – utan så tyst att man börjar höra saker som kanske inte ens finns. Snön knakade. Och helt plötsligt kändes det som att den… pratade. Det var min cue att åka därifrån.

Nattvy över Andorra la Vella

På vägen tillbaka gjorde jag en liten omväg och stannade till vid en utsiktsplats ovanför Andorra la Vella. Och det var så värt det. Staden låg upplyst där nere, omgiven av mörka berg – en helt annan känsla än på dagen. Jag passade även på att fota de färgglada figurerna utanför stadshuset, som blev ännu roligare i kvällsljus.

04:00 och en lätt skeptisk receptionist

När jag kom tillbaka till hotellet vid fyratiden på morgonen möttes jag av en blick från receptionisten som sa ungefär: “Vad… gör du ens?”

Rimlig fråga ändå. Jag somnade snabbt och sov några timmar innan nästa dag fortsatte i ett betydligt lugnare tempo.

Dag 6 – paus och planering

Resten av dagen blev medvetet lugn. Jag fortsatte jobbet med att planera mitt företag inför 2020 – reflektera, strukturera och tänka framåt. Efter timmar av äventyr i bergen var det faktiskt precis vad som behövdes.