Skottland dag 2: Glenfinnan, Hogwarts Express och att våga köra vänstertrafik

Den bästa motivationen är alltid nyfikenhet

…ja, vad var det egentligen för lösning jag kom på kvällen innan? Hur skulle jag komma över min tvekan inför att köra på vänster sida? Svaret var egentligen ganska enkelt.

Nyfikenheten. Lusten att upptäcka.

Jag insåg att det bara fanns ett sätt att bli bekväm bakom ratten – att faktiskt köra. Så när jag vaknade 04.40 och inte kunde somna om tog jag kameran, drönaren och bilnycklarna och gav mig ut. När resten av världen fortfarande sov passade jag på att övningsköra. Nästan inga bilar. Nästan inga människor. Bara jag och de skotska vägarna. Om jag ska vara helt ärlig blev jag aldrig riktigt bekväm med vänstertrafiken under veckan, men efter den här morgonen vågade jag åtminstone köra.

Ett morgonljus som tog andan ur mig

Och vart kör man då när man ändå är ute och övar?

Hit!

Jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva den här platsen. Hur vacker kan världen vara egentligen?

Berg.

Dalar.

Dimma.

Ljuset som sakta förändras. Jag blir lika förundrad varje gång naturen lyckas överraska mig. Och just här stod jag mest och log för mig själv medan det långsamt blev ljusare. Det är sådana morgnar som gör att man gärna går upp före fem.

Harry Potter och Jacobite Steam Train i Glenfinnan

Efter frukost var det dags för ett av resans stora måsten. Att se Jacobite Steam Train köra över Glenfinnan Viaduct – bron som de flesta av oss känner igen som Hogwarts Express väg mot Hogwarts.

Nej, Harry Potter satt förstås inte på tåget.

…tror jag. 😉

Vi hade läst att man skulle vara ute i god tid och det visade sig vara ett väldigt bra råd. När vi kom fram gick det snabbt att hitta parkering. En stund senare hade det blivit betydligt svårare. Människor strömmade in från alla håll. Själva promenaden upp till utsiktsplatsen tog bara ungefär tio minuter.

Sedan började väntan.

Knotten hade också hittat den perfekta utsiktsplatsen

Och herregud… Knotten. Jag brukar inte vara särskilt besvärad av dem. Men de här små rackarna hade verkligen hittat världens bästa brunchbuffé. Hundratals människor stod stilla och väntade på tåget. Perfekt, tyckte knotten. Lite mindre perfekt, tyckte vi.

Men när tågets vissla plötsligt hördes och den första röken steg över träden glömde jag snabbt bort alla bett. Alla började jubla. Människorna på tåget vinkade. Vi vinkade tillbaka.

Och när tåget långsamt rullade över viadukten med ljungen blommande runt omkring…

Ja.

Det var precis så vackert som jag hade hoppats.

När alla åkt hem fick drönaren flyga

Så fort tåget hade passerat började nästan alla besökare gå tillbaka mot parkeringen. Perfekt. Då fick vi äntligen lite lugn och ro. Och kunde flyga drönare utan att störa någon.

Fort William och varm choklad vid Ben Nevis

Sedan fortsatte vi mot Fort William. Vi stannade bland annat vid Ben Nevis Inn, alldeles intill Storbritanniens högsta berg. Där blev det varm choklad, ett trevligt samtal med en australiensare och några försök att kommunicera med fåren. Bräkandet gick… sådär. Vi bestämde oss däremot för att inte bestiga Ben Nevis den här gången. Det får bli en annan resa.

(Och nej – berget på bilden är inte Ben Nevis utan ett betydligt mindre berg.)

Inverlochy Castle och en kyrkogård precis i min smak

Nästa stopp blev ruinerna av Inverlochy Castle. Men det som fångade min uppmärksamhet mest låg faktiskt bredvid. En liten kyrkogård. Under hela resan såg vi flera kyrkogårdar som såg ut ungefär så här. Lite högt gräs. Lite vildvuxet. Några får som gick och betade mellan gravstenarna. Och jag älskar det. Det känns som om naturen får vara en del av platsen istället för att hållas tillbaka. Jag tror dessutom att både fåren och alla pollinatörer uppskattar det.

Ruinen av slottet Inverlochy. Och gissa vad jag hittade jämte? Jo en liten kyrkogård. Många kyrkogårdar vi passerade såg ut lite som denna. Lite högt gräs och lite betande får. Vildvuxet och jädrans så vackert! Denna var visserligen inte i bruk men även de som var i bruk var mer vildvuxna och jag gillar det verkligen! Säkert gillar fåren och alla pollinatörer det med.

Ett guesthouse att minnas

Kvällen avslutades i Spean Bridge där vi bodde på ett helt fantastiskt guesthouse. Tonåringen var överlycklig. Han fick nämligen ett eget rum. Boendet var rent, fräscht och ägarna var otroligt gästvänliga. Vi hamnar ofta i samtal med människor när vi är ute och reser. Och det är faktiskt något av det jag uppskattar allra mest. Många av mina starkaste reseminnen handlar inte om platser. De handlar om människor. Om möten. Om små samtal som bara uppstår. Vi pratar långt ifrån perfekt engelska. Det blir fel ibland. Men det gör egentligen ingenting. För när man vågar öppna upp sig lite märker man ofta att andra gör precis samma sak. Och det är de mötena jag bär med mig långt efter att resan är slut.