Aten dag 4 – Spåren efter morfar leder vidare

Länk till dag 1
Länk till dag 2 
Länk till dag 3

Tillbaka till “ställe nummer 2”

Vi hade nästan glömt att vi hade ett sista “måste” kvar på vår lista.

En vän till mig hade nämligen under sin semester på en grekisk ö gått in på en lokal polisstation och berättat att jag letade efter min morfar via Facebook. Bara genom det hade hon fått fram uppgifter om morfars föräldrar.

Så vi tänkte att vi måste försöka igen när vi ändå var i Aten.

Vi började dock med att gå tillbaka till ställe nummer 2 (som jag skrev om i dag 2). Vi ville försäkra oss om att de verkligen fått vårt mejl och att de arbetade vidare med vårt ärende.

De såg nog lite förvånade ut när vi dök upp igen – men de var lika hjälpsamma som tidigare. Allt var i ordning och inom 20 dagar skulle vi få svar via mejl.

Puh.

Tre kyrkor i Aten

Den här förmiddagen passade vi också på att besöka tre kyrkor som vi läst om.

Två av dem var små och charmiga – nästan gömda mellan större byggnader – och den tredje var en stor och mäktig katedral.

Den ena lilla kyrkan låg faktiskt precis i skuggan av den stora och var otroligt liten i jämförelse.

Vi besökte:

• Metropolitan Cathedral of Athens
• Church of Agios Eleftherios
• Panaghia Kapnikarea

Tre helt olika kyrkor – men alla väldigt vackra på sitt sätt.

Metropolis-katedralen

Agios Eleftherios-kyrkan

Panaghia Kapnikarea-kyrkan

Besök på polisstationen

Efter kyrkobesöken åkte vi tillbaka till hotellet och gick till en polisstation i området.

Återigen möttes vi av samma förvånade blickar. Men precis som tidigare slutade det med att de faktiskt försökte hjälpa oss.

Morfar är född 1911, så vi har ju utgått från att han inte längre lever.

Han måste i så fall ha ätit väldigt mycket grekisk yoghurt.

Men kvinnan på polisstationen tittade i registret och sa:

“Han är inte dödförklarad.”

Va?!?!

Vi stod där och stirrade på varandra.

Sedan gav hon oss en adress.

Den låg en tunnelbanestation från vårt hotell. Faktum är att när jag och min son gick lite vilse första dagen hade vi nästan varit på just den gatan.

Adressen som blev en bank

Självklart åkte vi dit direkt. Adressen visade sig vara… ett bankhus. Alltså en gammal adress.

Vi gick vidare till nästa polisstation för att se om de hade fler uppgifter. Efter att först ha stannat och tittat på vakterna i sina klassiska uniformer med tofflor och tofsar igen förstås.

På polisstationen möttes vi av samma blickar som tidigare – men även här var kvinnan vi pratade med väldigt hjälpsam.

Jag frågade henne hur det kunde komma sig att morfar inte var dödförklarad.

Hon ryckte lite på axlarna och sa: “Då måste vi ha gjort ett misstag.”

Nya uppgifter

Hon hittade några fler detaljer:

• han förnyade sitt legitimation 1971
• han fick en ny adress 1971
• han gifte sig med en mexikansk kvinna 1975

Sedan… ingenting.

Efter det är han enligt registret spårlöst försvunnen.

Poliskvinnan verkade inte tycka att detta var särskilt märkligt – vilket vi absolut gjorde.

En adress till – nära hotellet

Vi fick ytterligare en adress. Den från 1971. Den första adressen vi fått var från 1963, vilket kändes lite märkligt att de gett oss först. Den nya adressen låg 100 meter från vårt hotell.

Poliskvinnan log och sa: “That’s karma.”

En dag full av frågor

Vid det här laget var vi helt slut. Det var så många känslor på en gång.

• Lever han?
• Är han 108 år?
• Eller lever han inte alls?
• Vad väntar oss på den där adressen?
• Och om han lever – i vilket skick?

Och så började tankarna snurra kring historien. 1970-talet i Grekland. Militärjuntan. Morfar var journalist. Försvann han frivilligt? Eller ofrivilligt? Frågorna blev bara fler.

Och just då kände vi att vi behövde pausa jakten lite för dagen.