Aten dag 5 – Sista ledtrådarna och nya frågor
Länk till dag 1
Länk till dag 2
Länk till dag 3
Länk till dag 4
Den sista adressen
Sista dagen på vår släktforskarresa i Aten började med frukost, packning – och ett sista försök.
Adressen vi fått från polisstationen dagen innan låg bara 100 meter från vårt hotell. Det kändes nästan märkligt att något så viktigt kunde ligga så nära hela tiden.
När vi tittade på de olika adresserna vi fått började vi fundera över hur Aten egentligen såg ut på 1960- och 70-talen.
Adressen från 60-talet ligger idag på en gata där det finns butiker som Prada, Dior, Louis Vuitton och Cartier. Adressen från 70-talet ligger däremot i ett av de mest ruffiga områdena i staden – samma område som jag skrev om redan dag 1.
Hur såg det ut då? Var det likadant? Eller var det något som hände som gjorde att man flyttade från det ena området till det andra?
Bara spekulationer förstås – men tankarna gick.
Samtal i butiken
När vi stod där och tittade runt kom en man ut ur en butik och frågade om vi behövde hjälp. Vi gick in och berättade vår historia. Hans pappa (tror vi) var också där. Precis som så många andra under veckan såg de först lite förvånade ut.
Jag tog fram bilden på morfar och höll den bredvid mitt ansikte. Vi skrattade tillsammans åt att vi inte var särskilt lika. Pappan tog med sig bilden och gick iväg medan mannen i butiken ringde en bekant i huset – en man som var 93 år gammal. Tyvärr kände ingen igen morfar.
Men ännu en gång möttes vi av den där otroliga hjälpsamheten som vi upplevt under hela resan. De föreslog också något som många redan sagt till oss: Vi borde delta i ett TV-program likt Spårlöst.
Vi har fått det tipset flera gånger nu. Men nja… inte än. Det känns lite som en sista utväg. Och då skulle vi nog hellre välja den svenska varianten.
Dagens turistplaner
Flyget hem gick först sent på kvällen, så vi behövde något att göra sista dagen. Min syster ville besöka Acropolis Museum. Jag och min son kände däremot att vi hade sett tillräckligt många vita marmorpelare och statyer för ett tag, så vi gick istället till Athens War Museum. Och där fick jag en riktig aha-upplevelse.
En livstid i historien
Vi gick från sal till sal där väggarna var fyllda med årtal och historiska händelser. Morfar föddes 1911.
Sedan kom historien i snabb följd:
- 1912–1913 Balkankriget
- Första världskriget
- 1919–1922 krig mellan Turkiet och Grekland
- Andra världskriget
- 1946–1949 grekiska inbördeskriget
Efter det verkar perioden 1949–1967 ha varit relativt lugn. Turismen till Grekland började växa och det var då morfar arbetade som journalist och var i Sverige 1952–1953.
Sedan kom ännu en dramatisk period:
- 1967–1974 militärjuntan i Grekland
Det sista spåret vi har är från 1975, då han gifter sig med en mexikansk kvinna.
Frågor till militärerna
På museet arbetade flera militärer och jag tänkte att jag kunde passa på att ställa några frågor. Jag frågade hur stor sannolikheten var att morfar deltog i andra världskriget.
“Det gjorde han säkert”, svarade mannen.
Sedan frågade jag om inbördeskriget. Här blev han lite mer barsk och förklarade att han själv stod på monarkins sida – men att det fanns en annan sida också. Jag förklarade att morfar var journalist.
“Jag vet inte”, svarade han, men berättade att det finns ett militärarkiv. Varför hade vi inte tänkt på det tidigare?
Jag frågade hur man får tillgång till det.
“Vet inte.”
Vet du någon här som vet?
“Vet inte.”
Det var ganska tydligt att frågestunden var över.
Fler dörrar – både stängda och öppna
Under vår vecka i Aten lyckades vi stänga några dörrar. Men vi öppnade också nya – och hittade flera nya spår att följa. Nu behöver vi samla alla tankar, sortera informationen och fundera på nästa steg. Och så finns det förstås en teori som jag personligen gillar lite extra:
Att morfar egentligen var på spionuppdrag i Stockholm när han träffade mormor.
Som min syster sa:
“Någon måste ju vara barnbarn till en spion också.” 😀
Tack för att ni hängt med på vår resa till Aten.
Den här gången blev det nog mer text än bilder – men jag behövde nog skriva av mig lite. ❤️
