Resor / 17 juni, 2023

Aten 2023 – Dag 4 | Sista försöket att hitta morfars familj

Länk till dag 1
Länk till dag 2
Länk till dag 3
Länk till dag 4
Länk till dag 5

Tidig morgon i Monastiraki

Jädrans så taggad jag var denna morgon! Jag vaknade redan klockan 04.00 och det var omöjligt att somna om. Så jag gjorde det jag älskar – tog kameran och drönaren och gav mig ut.

Jag gick en runda och fotograferade vid Monastiraki innan solen ens hade hunnit gå upp.

Att få uppleva Aten när staden fortfarande sover är något alldeles speciellt. Gatorna är nästan tomma, ljuset är mjukt och man får en helt annan känsla för en plats. Jag hann till och med tillbaka till hotellet och slumrade en stund innan det var dags att bege mig till stadshuset.

Tillbaka till stadshuset i Aten

Jag tänkte att jag skulle hänga på låset när stadshuset öppnade klockan 09.00. Jag var där redan 08.45 tillsammans med ett 15-tal andra personer. När klockan slog öppnade två män dörren och började fråga alla vad de skulle göra inne i huset. Några fick gå in och några blev hänvisade till att vänta. Mitt ärende går inte riktigt att förklara på 15 sekunder.

Mannen slutade lyssna, gav ifrån sig ett: ”Pffff…”

Sedan viftade han bort mig och vände sig om.

Jaha.

Hur gör jag nu då när jag inte ens får komma in i huset?

Jag ställde mig lite vid sidan. Bröt ihop inom mig. Bröt ihop lite till. Sedan tog jag sats.

Jag försökte verkligen plocka fram all pondus jag någonsin haft, satte på mitt största leende och försökte förklara igen. Och de släppte faktiskt in mig. Med en handviftning och en hänvisning till lucka 14.

Yeyy!

Det kändes som en vinst bara att komma innanför dörren.

Ett enkelt fynd – morfars systers vigselbevis

Kvinnan i luckan frågade två gånger vad jag ville och tre gånger varför jag ville veta det. Hon knappade på datorn och gav mig ett papper. Morfars systers vigselbevis.

Lätt som en plätt!

Jag: ”Tack så mycket! Har du möjligtvis ett födelsebevis?”

Kvinnan: ”Nej.”

Jag: ”Har du en dödsattest?”

Kvinnan: ”Nej, jag har ingenting om barn eller död, bara vigselbevis. Du kan fråga om barn i lucka 13.”

Tack och bock.

Jag gick vidare till lucka 13.

När spåren tar slut

Jag förklarade mitt ärende och frågade om han hade födelsebevis eller dödsattest.

Mannen: ”Nej!”

Jag: ”Okej, har du något om denna person?”

Mannen: ”Nej.”

Jag höll fast vid mitt största leende, men frustrationen började sakta sprida sig. Han hade inte ens knappat på datorn och tittat.

Jag frågade: ”Kan du tänka dig att söka på namnet?”

Mannen svarade att de behövde exakta födelsedata för att kunna hitta något.

Sedan kom frågan igen: ”Varför vill du veta något om denna person?”

Jag förklarade ännu en gång. Jag frågade om han visste vem som kunde tänkas ha information.

”Vet inte.”

Suck. Det som började så bra.

Jag satte mig i den stora väntsalen och bröt ihop inom mig igen. Nästan synligt den här gången. Skulle jag ge upp? Eller skulle jag försöka en gång till?

Jag gick tillbaka till den hjälpsamma mannen från tidigare dagar.

Ett sista försök med hjälp av riksarkivet

När han och hans kollegor fick syn på mig började de faktiskt skratta. Jag lovade att sluta störa dem eftersom jag skulle åka hem dagen efter. Han sökte på namnet och höll på en bra stund, men hittade tyvärr inget nytt. Kanske höll han bara på en kort stund, men för mig kändes det som en evighet där vid luckan. Hans kollega berättade också att de enligt lag inte fick lämna ut vissa personuppgifter. Kanske hittade de något men kunde inte lämna ut det. Jag vet inte.

Men min känsla var ändå att de på det kontoret gjorde vad de kunde. Hade jag fortsatt kämpa hade jag nog riskerat att bli den där jobbiga personen som de ville få ut genom dörren.

Sista försöket – Syntagma polisstation

Jag gick tillbaka till min familj och åt en sen frukost/brunch på hotellets restaurang.

Sedan begav jag mig till det sista stället som jag kände kunde ge mig information. Polisstationen.

Från vårt tidigare besök i Aten hade jag en positiv erfarenhet av polisen. Då hjälpte de oss med adresser och vi fick veta var min morfar hade bott. Det gjorde att jag kunde gå på samma gator som honom.

Den här gången välkomnades jag in av en vakt på Syntagma polisstation, vid presidentens palats. Där hade vi varit även tidigare. En öppen sal med fyra kontorsplatser där alla poliser tittade storögt när jag berättade mitt ärende. Ingen kastade sig direkt över uppgiften, men de hjälpte mig vidare till rätt plats. Jag tror att jag blev hänvisad till samma kontor som sist, men med en annan person bakom datorn. Kvinnan var otroligt hjälpsam. Hon knappade länge på datorn, tittade på mina papper, sökte på morfar och gav mig information jag redan hade.

Men tyvärr. Inget nytt. Inte heller något om morfars syster.

När jakten tog slut

Och där och då kände jag att jag hade gjort vad jag kunde. Resans huvudsakliga mål var över. Det kändes konstigt. Och tomt. Men jag hade inga fler spår att följa. När jag gick ut på gatan igen kände jag mig faktiskt riktigt ledsen och uppgiven. Jag mötte upp min familj och vi åkte ut till kusten för att bada.

Och ja… Det kändes lite bättre.

Jag kunde ändå känna att jag hade gjort good enough.

Sista kvällen i Aten

Sista kvällen i Aten gick vi runt, köpte souvenirer, åt ännu mer fantastiskt god mat och drack supergoda drinkar. Vi gick på Tripodon, som brukar beskrivas som en av Europas äldsta gator. Historieböcker tyder på att Tripodon var den överlägset vackraste och mest dekorerade gatan i antika Aten. Vi strosade även runt vid Monastiraki och ruinerna däromkring.

Den centrala delen av Aten, alltså den äldsta och mest turistiga delen, är faktiskt ganska liten. Man går snabbt kors och tvärs mellan sevärdheterna. Hela staden har omkring fyra miljoner invånare, men området som de flesta turister rör sig i är förvånansvärt litet jämfört med hela den enorma staden.