Island dag 2 – power-talks, turkost vatten och en väg från helvetet

Jag är fenomenal på att vakna tidigt när jag reser. Ingen väckarklocka behövs. Vid fem är jag klarvaken – och det är helt omöjligt att somna om. Lika bra att gå upp och ge sig ut. Och tur var väl det.

En morgon vid Hallgrímskirkja – och en oväntad energikick

Jag tog mig tillbaka till Hallgrímskirkja tidigt på morgonen.

Där träffade jag Angela!

En energisk kvinna som precis gjort samma resa som jag hade framför mig. Hon berättade, peppade och delade med sig – och jag gick därifrån med en riktig energikick. Den där känslan följde faktiskt med resten av resan. Vi reste båda ensamma, och det var något fint i det mötet. Jag märker ofta att vissa nationaliteter sticker ut när man är ute och reser – amerikaner är en sådan. Och kanske är jag lite lik.

Jag gillar att småprata. I en hiss. På en gata. Eller vid en kyrka klockan 06:00 i ett främmande land.

Jag har börjat kalla de där mötena för “power-talks”. Små, korta samtal som lämnar en lite gladare än innan.

Nåväl, här är morgonens bilder på Hallgrimskirkja och Sun Voyager

Kyrkogårdar, lugn och ett lite udda intresse

Resan var planerad sedan länge. Jag hade sparat platser, bilder och idéer – men vissa saker återkommer alltid:

• Höga höjder
• Och kyrkogårdar

Gärna lite speciella sådana. Jag hamnade på Hólavallakirkjugarður, mitt inne i Reykjavik. Och ja… jag går ofta runt och pratar lite tyst med de som ligger där. Funderar på vilka de var, hur deras liv såg ut. Lite knäppt kanske. Men det ger ett lugn. En stillhet som är svår att hitta någon annanstans.

Þúfa – liten kulle, märkligt innehåll

Innan jag lämnade Reykjavik stannade jag till vid Þúfa. En liten gräsbeklädd kulle i hamnen med ett litet hus på toppen. En söt plats – tills man tittar in. Där inne hängde torkade fiskhuvuden. Varför?

Þingvellir – historia, natur och lite Game of Thrones

Till slut lämnade jag stan, trots att jag inte riktigt kände mig färdig. Första stoppet blev Þingvellir nationalpark – ett UNESCO-världsarv. Det var här islänningarna höll sitt första riksmöte, Alltinget.
Men för mig var det också en plats jag kände igen från Game of Thrones.

Jag besökte flera inspelningsplatser under resan – det kommer ett eget inlägg om det.

Brúarfoss – det blåaste vattnet på hela resan

Nästa stopp: Brúarfoss.

Jag hade sett bilderna. Det där nästan overkligt blå vattnet. Och ja… det var precis så blått. Kanske ännu mer. Det är en promenad på ungefär 7 km tur och retur för att ta sig dit. Lite geggigt på sina ställen, men annars ganska lätt. Och det var verkligen värt det.

Inte det största vattenfallet.
Inte det högsta.

Men utan tvekan det med den mest speciella färgen jag såg under hela resan. Vattnet kommer från glaciären Langjökull – och det märks.

Geysir och Strokkur – naturens egen show

Tiden började ticka, så jag fick prioritera. Nästa stopp blev Geysir. Själva Geysir är numera inaktiv, men precis bredvid ligger Strokkur – och den levererar. Var tredje till femte minut skickar den upp en kokande vattenpelare i luften.

Alla står redo med kamerorna. Missar du – vänta några minuter. Ny chans.

Och ja… det är faktiskt rätt häftigt att naturen bara bestämmer sig för att kasta upp varmt vatten sådär.

Gullfoss – kraften i vatten

Sista stoppet innan kvällens körning: Gullfoss.

Ett vattenfall i två steg – först 11 meter, sedan 21 meter ner i en smal klyfta. Och det är inte bara höjden. Det är mängden vatten. Kraften. Ljudet. Det är svårt att inte bli imponerad.

2,5 timmar till Landmannalaugar – och en väg jag inte riktigt var redo för

Sedan väntade 2,5 timmars körning till Landmannalaugar där jag skulle sova. Jag visste att vägen var dålig. En så kallad F-väg – endast tillåten för fyrhjulsdrivna bilar. Men hur dålig? Det visste jag inte. Och tur var väl det. Sista milen blev till slut lång på en smal grusväg som slingrade sig upp och ner, hit och dit. Hål, stenar och skakningar som bara blev värre ju längre jag körde. Solen började gå ner. Och vägen kändes… mindre och mindre inbjudande.

Precis innan campingen kom två vadställen. Då finns det bara ett alternativ: Gasa. Och inte tveka.

Bilden nedan är på vägen innan den blev en grusväg made by hell 😀 Och se där ja är det inte Satan själv som vakar över mig när jag kör??

Dagens rutt: