Färöarna dag 9

7/7 2024

Vaknade tidigt igen. Min sista hela dag på Färöarna. Jag kollade igenom min resrutt. Hade jag gjort allt jag velat, vad hade jag prioriterat bort? Något av det jag ska göra idag? Ja jag hade tänkt att rida på islandshästar det hinner jag nog inte. Men denna dag låg helt öppen. Jag mejlade min bokningsförfrågan och fick snabbt svar tillbaka att det fanns tid på eftermiddagens tur i bergen utanför Tórshavn. Kl 16 skulle jag vara där och skulle nu fylla resten av dagen.

Morgonen var tidig och jag flög med drönaren i huvudstaden och ja hela staden fick nästan plats på en och samma bild. Det är verkligen en pyttestad. Det är typ det ni ser på dessa bilder tagna med drönaren.

Jag gick en runda i Tinganes, ett område som sägs vara en av de äldsta, om inte den äldsta, parlamentariska mötesplatserna i världen, tillsammans med Tynwald Hill på Isle of Man och Þingvellir på Island. Det var här, omkring år 900, som vikingariksdagen för första gången började sammanträda varje sommar för att diskutera frågor av nationell betydelse. Byggnaden på den yttersta punkten på den lilla halvön Skansapakkhusið är för närvarande regeringens huvudbyggnad. Den lilla huvudgatan på halvön heter Gongin och är hem för de äldsta delarna av staden. Många av husen på Tinganes byggdes på 1500- och 1600-talen och är i bruk än idag. Tinganes är den historiska kärnan i landets huvudstad.

Och en runda i centrum en sista gång.

En annan sak jag tänkt bort var de mindre öarna. Jag beslutade mig för att åka till ön Sandoy. Det fanns en alldeles ny undervattenstunnel dit med öppning december 2023. Den är 1,1 mil lång. Nästan exakt som att åka från mitt hem till mitt jobb. Så den tunneln tog jag till ön. Tur de har fickor i tunneln så en kan stanna och fota konstverken. Inte så att jag mötte någon denna söndag morgon men bra att kunna stanna säkert 😀

Jag åkte till det lilla samhället Sandur. Sandur är en av Färöarnas äldsta orter, fynd har hittats från tidig Vikingatid. Jag gick en runda vid Symbol of collaboration. Fantastiskt så rolig idé med att täcka en stor sten med stickat.

Därefter visste jag inte riktigt vad jag skulle göra och tänkte det vore ju kul att åka till den södraste delen på denna ö. Sagt och gjort. Det blev ett kort stopp vid Húsavíkar och dess kyrka.

Efter det stoppet fortsatte jag på en smal väg, som blev smalare och kurvig. Jag bad att måtte jag inte få möte nu. Jajamänsan det fick jag såklart. I nedförsbacken mötte jag en lika stor campervan och i den bilen satt en man som glodde tillbaka på mig och ryckte på axlarna. Tror han sa till henne jämte på italienska att ”jag tänker inte backa”. Nehe då fick väl jag backa i uppförsbacke och träffa lilla mötesfickan utåt stupet rakt ner. Fuck, kände jag här, jag blev faktiskt en aning rädd. Jag ville inte missa den där mötesfickan med ens en millimeter. Det gick fint. Vi båda körde vidare. Då ser jag att gubbfan i den andra bilen endast hade behövt backa typ 20 meter till sin närmsta ficka. Helvete möte igen. Likadant här, det satt en man som hade ett stoneface och gjorde tecken på att backa. Nu backade jag i nedförsbacke och allt gick fint. In i lilla mötesfickan och start i uppförsbacke jämte stupet. Jag tackade mitt val av automatare och vana från tidigare jobb att köra liten buss. Men jag svor över de två gubbarna. Och blev väldigt rädd. Jag kände att här vill jag inte köra mer men kunde inte heller vända. Kom ner till det sydligaste samhället Dalur. Viskade till byns invånare att måtte ni få en tunnel byggd på denna ö istället för att köra vid de där stupen! Vägen tillbaka körde jag fort för att inte få möte och så nära berget jag kunde. Puh! Inget möte!

Jag lovade mig själv att hädanefter skulle jag endast köra på stora vägar… det löftet gick sådär att hålla, det funkar lixom inte här. MEN jag konstaterade att jag är jäkligt bra på att backa, gubbarna var säkert dörädda själva och att jag var färdig med dessa öar och dess natur (för denna gång). Tidigare under min vistelse hade jag kört på liknande vägar och då kände jag att ”Yes så kul och utmanande”. Nu var min motivation lika med 2 och jag var nog trött med.

Jag tog en paus och tittade på småöarna utanför som hade så söta moln-mössor på sig. Dessa mössor är vanliga på öarna här. De heter passande nog topphättemoln. Öarna utanför heter Lítla Dímun, Stóra Dímun och Skúvoys.

Efter lite återhämtning och lunch var det dags för ridtur hos Berg Hestar. De flesta hästar här på Färöarna är Islandshästar. De har en liten egen färöisk ponny men det finns endast 50 st av dem här. Den är mindre än islänningen. När vi red så red vi förbi ett stall med dessa ponnysar, de såg nästan identiska ut med islänningen men betydligt mindre.

Jag kom pinsamt tidigt till stallet men jag var så taggad och jag fick gärna hjälpa till med hästarna så jag blev jätteglad. Min inre hästtjej skrek av lycka och fick hålla sig i skinnet för att se normalt glad ut. Tjejen som skulle rida ut med mig och 3 till var norska som bodde och jobbade tillfälligt här. Lätt att prata skandinaviska med. Nu kan jag bocka av att tölta med islänning på min bucket list.

Vi red på en bergsplatå med utsikt över huvudstaden Tórshavn. Japp vi såg början och slutet på staden hela tiden och lilla ön Nólsoyutanför 😀

När jag var på väg nedför med bilen igen plockade jag upp 3 unga liftande amerikaner. Många frågar mig när de får veta att jag reser själv om jag inte är ensam och det är jag verkligen inte. Detta är en självvald tid att vara själv, jag hade kanske känt mig ensam om jag alltid rest själv och kanske levt ensam men det gör jag inte så nej en eller två veckor själv njuter jag bara av. OCH även om mina bilder mest är folktomma träffar jag en hel del fantastiska människor. Jag är väldigt öppen och pratar gärna med främlingar. Jag har många exempel på fina möten från Färöarna, här är några:

• paret från Schweiz som fotade mer än mig om det nu är möjligt. Vi satt och väntade på Lunnefåglar ihop en stund.
• Den danska och den svenska familjen på Mykines som undrade så mycket om hur det var att bo i en campervan.
• De från Australien som reste först till Schweiz, sedan vidare till Shetlandsöarna, Lofoten, Färöarna och skulle avsluta med dagar på Island. De hade varit hemifrån i en månad och gjorde mig sugen på Shetlandsöarna.
• Mannen på den gamla kyrkogården som letade efter gravstenen till en avlägsen släkting. Det slutade med att vi letade tillsammans men fann den tyvärr ej.
• Italienaren i Saksun som visade sig vara en prisbelönt fotograf som fick mig att tänka till i användandet av stativ som jag alltid svär över. Jag tycker det är i vägen och gör att jag blir långsam i mitt fotande. Han använde stativet just för att det skulle få ta tid och att känna att han är här och nu. Jag skämdes lite och sa att jag mer hastar vidare. Gillade hans synsätt och tar det till mig, varför hasta? Det blev att jag stannade en stund extra där och han bjöd mig på en andra frukost. Mycket trevligt.
• Norskan på stallet som hade stuga i Haverdal och brukade vara där ofta. Hon hade sökt in på högskolan i Halmstad och jag hoppas verkligen hon kom in. Lycka till!
• Tysken på campingen som var allt annat än mig i planeringen av resan. Han var på väg till Island med båt och skulle vara på Färöarna några dagar. Han frågade mig en massa vart jag varit och skulle. Han hade inget alls planerat och jag hjälpte honom styra upp sina dagar. Om han antog min resplan åt honom eller ej förtäljer inte historien. Han kanske himlade med ögonen och ångrar att han frågade ett planeringsfreak som jag 😀
• De liftande amerikanarna som pluggade i Paris som åkte på weekends då och då. Nu var de här och jag körde dem längre än planerat för mötet var så trevligt.
• Små möten på alla vandringar, ett leende och ett ”Hej” eller ”Góðan dag”. Små tecken på att ”jag ser dig”.

Så nej ensam är jag inte på min resa själv.

Dag 1 Färöarna
Dag 2 Färöarna
Dag 3 Färöarna
Dag 4 Färöarna
Dag 5 Färöarna
Dag 6 Färöarna
Dag 7 Färöarna
Dag 8 Färöarna
Dag 9 Färöarna
Dag 10 Färöarna