Andorra dag 3 – födelsedag, bergsutsikter och jakten på det där perfekta fotostoppet

Idag var ingen vanlig dag – det var Alexandras födelsedag! 🎉

Vi väckte henne med (något tveksam) skönsång och firade med champagnefrukost… som blev lite blötare än planerat när korken bestämde sig för att lämna byggnaden i rekordfart.

Presenten? Ja, den var ju fortfarande på vift tillsammans med vårt bagage.
Men helt ärligt – hela resan var ju en enda stor födelsedag, så det vägde upp ganska bra ändå ❤️

Morgonrutiner – skidåkare vs utforskare

Vi började varje dag tillsammans med frukost, vilket snabbt blev en favoritstund. Sen gick vi åt olika håll:

• Skidåkarna → backarna
• Jag → nya äventyr

Och denna dag hade jag siktet inställt på att utforska vår egen by: Encamp.

Les Bons – smala gränder och höga höjder

Solen strålade (igen!) och jag tog mig upp till det historiska området Les Bons. Och alltså… jag älskar såna här platser. Smala, snirkliga gator. Höjdskillnader överallt. Utsikter som får en att stanna upp lite oftare än planerat. Det kändes nästan som att gå runt i en liten labyrint uppe bland bergen – och jag hade lätt kunnat stanna där mycket längre.

Ett måste var att ta sig upp i tornet Torre dels Moros. Och wow… utsikten där uppe. Tyst, lugnt, bara några hundskall i bakgrunden.

Och där stod jag – över hustaken, med fantastisk utsikt…
…och lätt kallsvettig.

För ja, höjdräddheten finns där. Den bara ignoreras lite när reslusten är stark nog 😄

Jakten på det stora O:et – nästan, men inte riktigt

Efter förmiddagspromenaden hoppade jag in i bilen och styrde mot nästa punkt: en skulptur jag sett på Instagram – ett stort “O” i Ordino-Arcalís. Jag visste att vägen dit förvandlas till skidbacke vintertid (vilket fortfarande känns helt orimligt), men tänkte att man kanske kunde ta sig upp med snöskor. Spoiler: det kunde man inte.

Eller ja… kanske. Men inte utan att riskera både liv, ben och självrespekt när skidåkare susar förbi i full fart.

Så jag tog det mogna beslutet att avstå. (…och la till “åka hit på sommaren” på listan istället.)

Serpentinvägar och spontan foto-frihet

En sak som verkligen slog mig under dagen: Andorra är litet. Alltså verkligen litet – ungefär en tredjedel av Öland. Men körsträckorna? Inte lika små. Serpentinvägarna gör sitt, och plötsligt har man kört längre än man tänkt. Men det gör absolut ingenting – särskilt inte när trafiken är lugn och man kan stanna lite var som helst för att hoppa ur bilen och ta en bild. Min typ av semester, helt klart.

Revansch i bergen – och 600 meter som kändes längre

Lite småbesviken efter “O:et” bestämde jag mig för att ge mig på nästa punkt på min lista. Jag körde uppåt, uppåt och ännu mer uppåt – förbi Pal och vidare in bland bergen. Och sen… tog vägen slut. Avstängd. Igen. Här någonstans började det kännas lite som att Andorra och jag hade olika planer för dagen. Men när jag såg på kartan att det bara var 600 meter kvar tänkte jag: “Äsch, hur illa kan det vara?”

Så jag började gå. På skaren. Som höll… ibland. Och ibland inte alls (hej knädjup snö). Men solen sken, envisheten var på topp och jag var inställd på revansch.

“Tempestat en una tassa de te” – och känslan av att vara väldigt, väldigt högt upp

Och jag kom fram! Där stod den – skulpturen “Tempestat en una tassa de te” (Storm in a cup of tea). Och ja, den var värd det. Men alltså… höjden.

Ett felsteg och det hade blivit en väldigt snabb väg ner. Så jag höll mig på säkert avstånd och njöt av utsikten – och känslan av att faktiskt ha tagit mig dit.

Kvällsfirande – och äntligen lite bagage

Dagens äventyr fick räcka där, och kvällen fortsatte i födelsedagens tecken. Och precis innan vi skulle gå ut och äta hände det: Två av våra väskor dök upp!

Och viktigast av allt – en av dem var Alexandras.

Så medan vi andra fortfarande körde på våra kreativa “nödlösningar” kunde hon faktiskt piffa till sig ordentligt. Och ja… hon strålade. Lite extra mycket, om man jämför med oss andra 😄