Resor / 17 juni, 2023

Athen 2023 dag 4

Länk till dag 1
Länk till dag 2
Länk till dag 3
Länk till dag 4
Länk till dag 5

Jädrans så taggad jag var denna morgon! Jag vaknade redan 04.00 och det var omöjligt att somna om så jag gick en runda och flög med drönaren och tog bilder med vanliga kameran vid torget Monastiraki innan ens solen hunnit upp. Jag hann till och med tillbaka till hotellet och slumrade lite innan det var dags att bege mig till stadshuset.

Jag tänkte att jag ska hänga på låset på stadshuset när det öppnar kl 9:00. Jag var där 8:45 tillsammans men ett 15-tal till personer. När klockan slog stod det 2 män utanför och frågade alla vad de skulle in till huset att göra. Några fick gå in och några blev hänvisade till att vänta.
Alltså mitt ärende går inte att berätta på 15 sekunder så mannen slutade lyssna, gav ifrån sig ett Pfsssss och sedan viftade han bort mig och vände sig om. Jaha hur gör jag nu då när jag inte ens får komma in i huset. Jag ställde mig lite vid sidan bröt ihop inom mig, bröt ihop inom mig lite till och tog sedan sats och gjorde mig hörd igen. Jag försökte verkligen känna all pondus jag någonsin känt och gav ifrån mig ett stort leende och de släppte in mig med en handviftning och en hänvisning till lucka 14. Yeyy! Kändes som en vinst bara att komma in!

Kvinnan i lucka 1 frågade 2 ggr vad jag ville och 3 ggr varför jag ville det jag ville. Hon knappade på datorn och gav mig ett papper på morfars systers vigselbevis. Lätt som en plätt!

Jag: “Tack så mycket! Har du möjligtvis ett födelse bevis?”
Kvinnan: “Nej”
Jag: “Har du en dödsattest?”
Kvinnan: “Nej, jag har ingenting om barn eller död, bara vigselbevis, du kan fråga om barn i lucka 13 eller 13.”

Tack och bock, jag går vidare till lucka 13.

Jag förklarar mitt ärende och frågar om han har födelse bevis eller dödsattest.
Mannen: “Nej!”
Jag: “Ok har du något om denna person”
Mannen: “Nej”
Jag leendes mitt största leende men frustrationen började sprida sig för han hade inte ens knappat på sin dator och tittat: “Kan du tänka dig att söka på namnet”
Mannen: “Nej, vi måste ha exakta födelsedata om vi ska kunna hitta något. Varför vill du veta något om denna person”
Jag förklarar än en gång om varför och frågar: “Vet du vem som skulle kunna ha information”
Mannen: “vet inte”

Suck! Det som toppade så bra! Jag satte mig i den stora väntsalen och bröt ihop inom mig igen. Nästan synligt denna gång. Skulle jag ge mig och gå eller vad 17 skulle jag göra? Jag gick in till den hjälpsamma mannen från i förrgår.

När han och hans kollegor fick syn på mig började de att skratta. Jag lovade att sluta störa dem igen för jag skulle åka hem dagen efter. Han sökte på namnet och höll på ett bra tag men fann ingenting. Kanske han inte höll på med mitt ärende mer än 30 sekunder men allt som allt hängde jag där i luckan i säkert lite drygt 5 minuter innan han sa tyvärr att han inte hittade något. Hans kollega berättade att det inte var tillåtet att lämna ut personliga uppgifter enligt lag så ja de kanske hittade något men inte fick lämna ut, jag vet inte. Men det kändes som att där på det kontoret gjorde vad de kunde och hade jag stridit på mer hade jag säkert blivit utkastad.

Jag gick till min familj och hotellets restaurang och åt en sen frukost/brunch innan jag begav mig till det sista stället som jag kände kunde ge mig information, polisstationen.

Från förra gången vi var här hade jag en positiv erfarenhet av polisen. De gav oss adresser förra gången så vi fick information om vart morfar hade bott och därmed kunde få gå på samma gator som honom.

Jag välkomnades in av en vakt på Syntagma polisstation vid presidentens palats. Där var vi förra gången med. En öppen sal med 4 kontorsplatser där samtliga poliser som satt där tittade storögt när jag berättade mitt ärende. Det var väl ingen som direkt kastade sig över för att hjälpa mig men de hjälpte mig att komma rätt i polisstationen och jag har för mig att jag blev hänvisad till samma kontor som sist men en annan person satt bakom datorn. Kvinnan var otroligt hjälpsam och knappade på datorn ett bra tag, bad om att få se fler papper jag hade med mig, sökte på morfar, gav mig uppgifter jag redan hade men tyvärr inget nytt. Inget alls på morfars syster.

Och där och då kände jag att jag hade gjort vad jag kunde. Nu tog visst resans huvudsakliga mål slut. Kändes konstigt och tomt men jag hade inte fler spår att gå på. När jag gått ut på gatan igen kände jag mig riktigt ledsen och uppgiven. Jag slöt upp med min familj och vi begav oss ut till kusten och badade och ja lite bättre kändes det. Kändes ändå som att jag hade gjort good enough.

Sista kvällen i Athen och vi köpte lite souvenirer och strosade runt, åt otroligt god mat igen och drack supergoda drinkar. Gick på Athens och Europas äldsta gata Tripodon. Historieböcker tyder på att Tripodon var den överlägset vackraste och mest dekorerade gatan i antika Aten. Vi strosade vid Monastiraki och ruinerna däromkring. Den centrala delen av Athen, dvs den äldsta och mest turistiga är väldigt liten så man går snabbt kors och tvärs. Hela staden har 4 miljoner invånare men det området man är i som turist är väldigt litet förhållande till storleken på den egentliga staden.